Carolins mamma och lillasyster står påklädda i hallen, nästan redo att gå ut i solen som bestämt sig för att titta ut mellan ljusgrå moln.

”Tar du soporna där?” Mamma Kerstin pekar halvdiffust bakom sig samtidigt som hon tar ner koppel och sele från hatthyllan. ”Stå still…stå still…” Hunden står inte still. ”Men, stå still så att jag kan…” Hunden står inte still. ”Stå… nu… snälla.” Först efter att lillasyster hjälper till genom att hålla fast hunden får de på selen tillsammans.

”Har du presenten också?” Lillasyster Michaela, muttrar något svar om ”ja… vad du tjatar… jag sa ju…” men modern väntar inte på bekräftelse utan öppnar dörren och hunden smiter ut först.

Den kvinnliga trion går nedför den lilla backen, förbi sandlådan, kastar soporna och korsar sedan parkeringen för att komma till busshållplatsen. Små vattenpölar har bildats i den trasiga asfalten efter gårdagens regn och löv från en närliggande buske simmar runt i dem. Solen som nyss varit närvarande kämpar för att hålla sig synlig, men ser ut att förlora kampen.

”Mamma… vi borde ha kalas för Kira också. Eller hur Kirko Pirko!” Michaela ger hunden en snabb klapp på ryggen. ”Fast… hon har i och för sig kalas varje dag… Du är så bortskämd, din lilla korv.”

Hunden Kira, en mix av Amstaff och Amerikans Bulldogg, har många smeknamn. ”Lilla korv” och ”Kirko” är bara två av många på en långlista.

Kerstin ler och nickar, svarar inte eftersom hon är osäker på om dottern ställer en fråga. Lika bra att hålla med.

”Tänk att hon typ bor hos oss nu. De trodde jag aldrig mamma, att vi skulle ha en hund. Världens bästa och finaste hund, eller hur? Kommer du ihåg första gången vi träffade Kira?”

Nu hör hon faktiskt att det är en fråga, så Kerstin svarar med lite för högt tonfall: 

”Världens bästa vovve. Klart jag kommer ihåg.” Hon minns tillbaka på deras första möte med Kira. Det måste ha varit för tio år sedan och ungefär samma tid på året som nu. Michaela och hon hade besökt en gymnasieskola i området där hennes äldsta dotter då bodde när de möte Kira tillsammans med husse och matte. Under en gatlykta hade sällskapet stannat till, alla lika förvånade över mötet. Kerstin minns att hon tyckte husse var lång, helt klart över medellängd. Matte, eller Carolin som hennes äldsta dotter heter, hade träffat den långa killen på sin dåvarande arbetsplats. Förhållandet hade varat i nästan tio år och inkluderat både giftermål och nu en skilsmässa förra sommaren. Men det var en bra kille och utan honom hade jag aldrig haft dig, lilla korv. Mer hinner hon inte tänka eftersom hon återigen avbryts av dotterns frågor och bussen som bromsar in vid hållplatsen.

”Kommer Carolin också till brorsan ikväll? Eller alltså, när skulle hon komma?” Trion kliver på bussen i åldersordning äldst först, yngst sist. ”Skulle hon göra något innan? Hon borde väl också vara på väg nu?” Kerstin nickar, försöker att döda konversationen med tystnad. Det går sådär.

”Undrar hur hon har det med David? Jag tycker liksom det är jobbigt att min pojkvän bor i Nacka, tänk om han hade bott i Australien…” Den ensidiga konversationen fortsätter på samma sätt i en halvtimme innan sällskapet ansluter till barnkalaset hos storebror Fredrik.