Mitt hjärta gör så ont. Sorgen svider mer än något jag tidigare har upplevt. Jag trodde att det var döden och saknaden av en levande själ som var det som skulle lämna de värsta ärren i mitt hjärta. Aldrig någonsin trodde jag att denna smärta skulle kunna skapas och leva i mig. Ångesten. Hjälplösheten. Samvetet. Kärleken. Allt gör så ont när jag tänker på dig. Min vän, min tvillingsjäl… Hur kunde det bli så här? Jag älskar dig.

Jag kommer aldrig att sluta älska dig. Jag känner mig förlamad. Maktlös. Syrebrist. Jag vill inte förlora dig också. Det gör så ont. Så jävla ont.

Samtidigt som jag känner så, så tänker jag att min sorg, mina känslor som gör ont är nog ingenting mot dina. Och när jag tänker på det gör det ännu ondare i mitt hjärta.