I traveled half the world to say…I belong to you

Carolin drar ut på you när hon överröstar Matthew Bellamy som sjunger i hennes öron. Och en extra rad…

”Yes, you did.”

Hon harklar sig och torkar bort en mix av snor och tårar. Orkar inte mer… Hon granskar ansiktet i spegeln igen, lite spår av sorg är kvar och en elak, röd finne börjar mogna på hakan. När fan ska man slippa den där skiten? Trodde en schysst grej med att bli äldre skulle vara att slippa finnar… Men, jag får i alla fall fortfarande visa leg på systemet…alltid något. På med jacka, halsduk, skor, nyckel, mobiler, laddare. Plånboken är i väskan, jag har vantar, hörlurarna är i, alla sladdar är utdragna, spisen är avstängd, persiennerna är uppvinklade så att blommorna får lite ljus om det skulle bli sol, dator avstängd, lampor släckta, något som ska kastas…nej…

”Presenten! Fan…”

Carolins bror bor en t-banestation bort och hon har därför bara en kort promenad hem till honom. Hon går i ”power walk”-takt förbi Hamburgerprinsen och den tyska lågprisaffären, passerar de nybyggda husen och Ishallen. När hon går på bron över motorvägen höjer hon automatiskt volymen för att slippa höra ljudet från trafiken. Nu är det inte Matthew i öronen, utan hennes andra favoritband Tool. Alternativ och experimentell musik på så hög nivå att den aldrig skulle spelas på normalradio.

Why can’t we not be sober?

Men, det är fan inte lätt

I just want to start this over.

Jag gör ju det hela tiden

Why can’t we drink forever?

Det gör jag redan hela tiden

I just want to start this over.

I am just a worthless liar.

Japp…

I am just an imbecile.

Det också…

I will only complicate you.

Så varför stannar du med mig ändå?

Trust in me and fall as well.

I will find a center in you.

I will chew it up and leave

Tror jag redan har gjort det… ätit ditt hjärta alltså.

Förra hösten hade det varit knappt två månader kvar till avfärd. Har det nästan gått ett år?  Carolin hade varit superexalterad inför sin resa. Räknat dagarna, kollat packlista och biljetter, tvättat och kollat packlistan igen… och biljetten en gång till… I början på december flög hon sedan själv till Australien. Dels för att hälsa på sin andra lillasyster Sara, men också för att koppla bort allt vad förhållanden innebär. Lite klyschig hade hon känt sig; kvinna 30+ och nyskild åker till Down Under för att vad? Hitta sig själv? Eller sitt livs kärlek? Ha! Snarare hamna ännu mer i skiten. Varför skulle jag träffa David?

När hon är framme vid de beigegula tvåvåningshusen knackar hon på fönstret till syskonbarnens rum. De sitter på golvet bland legobitar, men tittar nu upp och får stora leenden. Hoppas ni kan få mig lycklig en stund. Ytterdörren öppnas och ett litet huvud med ljust, rufsigt hår kikar fram. En fläta har troligtvis funnits där tidigare, men spåren av den är knappa. Trollunge.

”Carolin!” Ida, som är den yngre i duon, skriker lyckligt.  ”Emil, Carolin är här!” Pojken står kvar en bit in i hallen och säger; jag vet och hej tyst. Glädje syns subtilt i hans ögon.

”Jag fyller år idag och vi ska äta tårta. Det finns ballonger och jag har fått den här.” Flickan håller upp något glittrigt.

Carolin säger grattis, något om att föremålet är fint, vad roligt med ballonger och ger Ida samtidigt ett litet paket. Hon hinner varken få av sig skor eller jacka, men kämpar med att få av båda i kaoset av skor och diverse prylar i den trånga hallen när Kira hoppar fram och slickar henne i ansiktet. Överöser henne med all sin kärlek. Äkta kärlek utan villkor eller krav. Den renaste formen av kärlek. Samma kärlek som hon känner för barnen som just har välkomnat henne.

I köket intill är den lilla familjen samlad. Hennes mamma, som sitter vid bordet och döljer sin avundsjuka när hon räknar antalet pussar Carolin får av Kira. Hennes syster och bror, som knyter fast ballonger i köksluckornas handtag och barnens mamma Sirpa som försöker få Emil och Ida att sätta sig. Glas, tallrikar, serpentiner och en tårta dekorerad med en enhörning täcker bordet och lämnar knappt några tomma ytor. Hälften av sällskapet har alkohol inom armlängsavstånd. Barnkalas som de ska vara…

”Sätt er nu!”

”Hej, min älskade dotter! Hur är det med dig? Och hur går det med…”

”Carolin? Ska vi leka med…?” Ida vill ha uppmärksamhet.

”Tja syrran!” Michaela viftar med sin mobil framför Carolin. ”Har du sett det här videoklippet? Det där med hunden som…”

”Hej hej! Allt bra? Har du pratat med …?” Fredrik försöker få kontakt med Carolin.

”Ska vi leka med den här?” Ida gör ett nytt försök. ”Ska vi leka nu?”

”Sätt er nu!” Barnen lyssnar inte på sin mamma.

Kramar och hälsningsfraser utbyts samtidigt som frågor och svar blandas med varandra.

”Bara bra. Ja, snart Ida. Nej, det har jag inte sett. Bara bra, tack själv? Ja, snart… jag ska bara… Ja, precis. Ja, snart… Vänta lite…”

Carolin kollar på sin mobil. När var han inloggad sist?  5 minuter sedan? Men varför då? Han sa ju att han skulle åka hem? Är han fortfarande ute då? Varför ljuger han? Han kan väl bara säga att han inte ska hem om han inte ska hem? Fast jag kanske har gjort likadant någon gång. Jag borde inte vara sur. Klockan är typ 3 på morgonen där… Jag saknar honom.

Barnkalaset fortsätter helt okontrollerat i ett par timmar. Tjugo ölburkar blir pant, en flaska vin kommer att hamna på glasåtervinningen och åtta stycken bullpapper ligger i papperskorgen tillsammans med kaffesump, tre trasiga ballonger, presentpapper och ett tiotal fimpar från en tömd askkopp. Två plåster har krävts av födelsedagsbarnet som inte har gjort sig illa, men som hävdat att hon var i behov av dem.

Carolin hinner även bygga lite på legoborgen tillsammans med Emil. Ett evighetsprojekt de har som aldrig blir klart eftersom de alltid ändrar design och river väggar för att de har för få bitar. Det är tid då Carolin kan koppla bort David och bara fokusera på sin brorson. Gå in i hans värld och se den från hans perspektiv, drömma, fantisera och skoja bort det som gör ont och skrämmer. David, du gör ont.

På kalaset är Carolin, förutom under legostunden, endast närvarande fysiskt. Mentalt är hon både i dåtid, nutid och framtid, med och utan David. Allt i en jävla röra. Tvivel biter i hennes känslor. Naggar och ifrågasätter hennes självkännedom. Är det rätt? Är det vi? Vad gör du nu? Ska jag skriva till dig? Varför är jag med dig när jag vet…